Gjesteskribenter

  
Redd Våre Barn
19. juli 2008



Tvångsomhändertagande av barn i Sverige: En häxprocess?!

Av Göran Lysén
Professor emeritus i folkrätt
Uppsala


• • • • •
Artikkelen ble først publisert av Rättspolitisk debatt 2008, utgitt av Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen (The International Commission of Jurists, ICJ). Fotografisk gjengivelse finnes på nkmr's nettsted her.

Vi takker forfatteren for hans vennlige tillatelse til å trykke den på RVB.

For sakene Olsson mot Sverige og Margareta og Roger Andersson mot Sverige, referert til i professor Lyséns artikkel, se

Olsson v. Sweden (No. 1)  – Dom 24/03/1988
(Første del) (Andre del)

Olsson v. Sweden (No. 2)  – Dom 27/11/1992
(Første del) (Andre del)

Margareta and Roger Andersson v. Sweden  – Dom 25/02/1992
(Første del) (Andre del)

og nkmr's seksjon Europadomstolen

Marianne Haslev Skånland
• • • • •


Nu behöver man ju inte gå över ån efter vatten för att finna kränkningar av mänskliga rättigheter. Kränkningar finns redan på den här sidan! Europeiska konventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna (EKMR) är som alltid rättesnöret. Låt vara att kränkningarna med avseende på den enskildes fysiska person självklart är mindre allvarliga här i landet än t.ex. i Kina eller i något afrikanskt land. Dessa omständigheter medför inte att faran kan blåsas över för svensk del. Tvärtom finns det ännu rättsområden där den grundläggande rättssäkerheten för den enskilde individen uppvisar synnerligen besvärande brister till både form och innehåll. Tvångsomhändertaganden av barn enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och särskilt omedelbara tvångsomhändertagande utgör ett sådant område. Enligt socialstyrelsens statistik för 2006 företogs det 1.941 omedelbara tvångsomhändertaganden. Orsaken var i 981 fall bristande hemmiljö, 808 fall avsåg den unges beteenden och 171 fall en kombination av dessa två tidigare orsaker.


Grundläggande rättsregler

Tvångsomhändertagande av barn eller anhållande/häktning av en person för misstänkta brott utgör ett ingripande i den personliga friheten och säkerheten (artikel 5(1) EKMR). Artikeln räknar upp de fall, då ingrepp får göras enligt en process som föreskrivs i lag. Denna process måste dock uppfylla vissa givna rättssäkerhetskrav, dvs. att lagar som reglerar omhändertaganden i olika former måste innehålla betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde individen. Tvångsomhändertagande av barn nämns i artikel 5(1)(d). Det är alltså lagligt att tvångsomhänderta barn för vederbörandes uppfostran. När tvångsomhändertaganden sker, så är åtgärden också ett ingrepp i föräldrarnas och barnets rätt enligt artikel 8. Ingreppen måste uppfylla villkoren i artikel 8(2) för att vara rättsenliga. I målet Olsson mot Sverige uttalade sig Strasbourgdomstolen om rekvisitet ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. Den undersökte då, om de skäl som anförts hade varit tillräckliga och relevanta för omhändertagandet; det var inte tillräckliga skäl att barnet fick det bättre hos fosterföräldrarna än hos de egna föräldrarna. Se här även målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige om artikel 8(2). Det har alltså varit fråga om att barn tvångsomhändertagits på otillräckliga eller irrelevanta grunder. Här ligger alltså det grova felet ur materiell synpunkt för svensk del.

Rättsskyddet för enskilda enligt EKMR är mycket starkt utvecklat beträffande alla ingrepp i den personliga fri- och säkerheten. Den som felaktigt har omhändertagits har rätt till skadestånd enligt artikel 5(4). Förklaringen till de mycket starka rättssäkerhetsmekanismerna går tillbaka på den historiska verklighet, som fanns i främst Nazi-Tyskland. Enskilda kunde då gripas av polis när som helst och bortföras utan laga rättegång och dom och utan att få veta vad de anklagades för eller få försvara sig. Icke desto mindre påminner omedelbart tvångsomhändertagande av barn i Sverige i många avseenden om det tyska tillståndet. Socialtjänstemän och polis kan slå till utan förvarning och ofta utan förklaring och på anmärkningsvärt tvivelaktiga grunder. Både själva processen och de materiella grunderna för ingripanden är alltför godtyckliga enligt LVU. Det finns därför påtagliga brister i den svenska ordningen.

EKMR tillhandhåller även skydd i processuellt hänseende (artikel 6). Artikeln anger vad som utgör en domstol i konventionens mening och tillhandahåller grundläggande processuella regler vid domstolen. Dessa regler omfattar även förvaltningsmyndigheter. Sverige är känt i Strasbourg för att regelbundet kränka artikel 6(1), förutom att tvångsomhändertaganden av barn också är kända där. Regeringsformen (RF 1:9) är viktig här, nämligen på så sätt att det offentliga skall ”beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”. Socialförvaltningarnas utredningar är alltför ofta bristfälliga och kränker regeringsformen, eftersom de är både partiska och osakliga; man koncentrerar sig mest på det som är negativt. Skrivförmågan för att åstadkomma en utredning framstår ofta som något svag. Förvaltningslagen innehåller regler i EKMR:s anda såsom 16, 17 och 20§§. Även dessa grundläggande regler åsidosätts alltför ofta av socialförvaltningarna. Det är ganska uppenbart att åsidosättandet av förvaltningslagens regler i sig är ägnade att påverka både saklighet och opartiskhet.

EKMR är sedan 1995 införlivad med svensk rätt. Samtidigt tillkom RF 2:23, som stadgar att riksdagen inte får stifta lag som strider mot rikets folkrättsliga förpliktelser enligt EKMR. Dessa förpliktelser är mer vittgående än själva den införlivade konventionstexten, ty dessa innefattar även Strasbourgdomstolens praxis förutom folkrättsliga ”hjälpregler” till konventionen. Konventionstexten kompletterar svensk rätt på alla nivåer (där den inte direkt eller inte alls har kommit till uttryck i svensk författning). Skulle det föreligga konflikt mellan konventionen i enlighet med RF 2:23 och en svensk lag, så har riksdagen uppenbarligen stiftat en förbjuden lag eller åtminstone bestämmelser, vilka således inte skall tillämpas. Något temporalt element finns inte här, dvs. att RF 2:23 träffar all lagstiftning oaktat när den utfärdats. Inte heller är uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 tillämpligt i relationen lag/förordning och rikets folkrättsliga förpliktelser enligt RF 2:23.


Formella aspekter

Såvitt angår den formella ordningen för beslut om tvångsomhändertagande enligt LVU 6§, kan konstateras att den beslutande församlingen (socialnämnden) består av fritidspolitiker utan några större kunskaper om eller insikter i juridiken. Ledamöterna är alltså oftast helt prisgivna åt föredragande socialtjänsteman. Församlingen består alltså av politiker (låt vara valda), varför organet närmast för tankarna till en folkdomstol à la tidigt Sovjetunionen eller en medborgarnämnd. Organet kan enligt LVU tvångsomhänderta individer upp till 20 år utan att dessa enligt EKMR artikel 6 kommer i åtnjutande av det skydd som artikeln tillhandahåller. Till yttermera visso, så saknar socialtjänstemännen generellt sett juridisk utbildningen med åtföljande erfarenhet från rättstillämpningen. Många kommuner saknar också egna jurister, vilka skulle kunna bistå socialförvaltningen, även om det i större kommuner finns kommunjurister med en ställning som ”in-house lawyers”. Där kan olika kommunala förvaltningar rådfråga kommunjuristen. Omhändertagandeverksamheten i socialnämnden sköts alltså utan några formella krav på att jurister deltar i handläggningen. Endast lekmän (politiker som socialtjänstemän) står för verksamheten. I detta gungfly, i brist på rättsäkerhet och med personligt tyckande från socialtjänstemän jämte fritidspolitiker, hamnar alltför många människor i helt omöjliga situationer. Dessa lägen är mycket svåra att i efterhand rättsligt komma tillrätta med, även om rättsordningen ger formella möjligheter till motåtgärder vid både förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.

Enligt EKMR artikel 5 måste ingripanden i den enskildes personliga frihet och säkerhet ske enligt i lag föreskrivna regler. Enligt svensk lag måste ett formligt beslut fattas av socialnämnden eller i akuta lägen av dess ordförande. Ett skriftligt beslut av ordföranden före ett omedelbart ingripande måste till, som kan uppvisas för polis, om nu handräckning skulle bli erforderlig. Ibland tycks dock beslutsprocessen ”slira” något, på så sätt att ordföranden underrättas muntligen om omhändertagandet av en tjänsteman, varefter själva beslutet förfärdigas. Det ankommer på polisen att försäkra sig om vid handräckning att ett formligt beslut föreligger. Finns inte ett sådant formligt beslut på förhand, så är ingripandet helt olagligt och berättigar den tvångsomhändertagne och anhöriga till skadestånd enligt EKMR. Det spelar alltså ingen roll enligt EKMR, om ingripandet varit felaktigt i materiellt eller i formellt hänseende för att rätten till skadestånd skall uppkomma.

Ett tvångsomhändertagande kan initieras antingen av en utredning enligt lag om Socialtjänst (1980:620), s.k. SoL-utredning, eller direkt genom ett omedelbart tvångsomhändertagande. Sekretessen är här mycket sträng, vilket i och för sig är förståeligt, men samtidigt omöjliggör denna en granskning utifrån. Efteråt är det svårt att få klart för sig vad som egentligen har förevarit, både i sak och i formellt hänseende. Till en socialförvaltnings ”arbetsmetoder” hör även att hota de människor, som den är satt att hjälpa, med tvångsomhändertagande av deras barn, om vederbörande inte efterkommer förvaltningens krav om lämplig ”vård” eller ”behandling”. Sådana hot framgår ibland till och med från de handlingar som en förvaltning upprättar.

Lagtexten i 6§ LVU medger ett uttalat godtyckligt handlande från socialnämndens sida vid omedelbara tvångsomhändertaganden. Texten lyder:

”Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande … besluta om omhändertagande.”

Varje handfast indikation för tillämpningen, som skulle kunna fungera som rättsskyddsmekanism, saknas i texten. Bedömningen faller helt på socialtjänstemännens egna preferenser och personliga tyckande om vad som är lämpligt enligt lagrummet. Sannolikhetsbedömningen har inte på något sätt preciserats i lagtexten, så att denna uttrycker något slag av materiella kriterier. Sannolikheten skall avgöras utifrån att någon ”behöver vård enligt lagen” – ett ytterst obestämt begrepp. Intet sägs om proportionalitetsprincipen. Det räcker inte med att läsa förarbeten. Förvisso uppskattas sådana mycket i Sverige, men det har dock inte accepterats att lagstiftning sker medelst förarbeten, bl.a. då förutsägbarheten i rättsällämpningen inte kan säkerställas.

Inte heller anger lagtexten några kriterier för när rättens beslut inte kan avvaktas. Intet sägs här heller om iakttagande av proportionalitet med avseende på ingripandet. Det är knappast de uppenbara fallen, som kommer i fokus, t.ex. när socialtjänstemän och polis hittar småbarn i knarkarkvartar eller i liknande situationer eller när det är fråga om uppenbar vanvård. De svåra fallen är helt annorlunda och hör till största delen hemma i en av de materiella grunderna till ingripanden enligt 3§ LVU, nämligen den om ”något annat förhållande i hemmet”, som ger upphov till ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”. Endast fantasien hos en socialsekreterare sätter här gränsen för den sociala ingenjörskonsten! Det är här, som EKMR borde ringa som en alarmklocka för vederbörande tjänsteman och få denna att avstå från att handla. Det rör sig om familjens rätt enligt artikel 8 men även i förening med artikel 9.

Rättsosäkerheten fullkomnas således genom att socialnämndens ordförande eller vice ordförande med eget beslut omedelbart kan tvångsomhänderta vilken person som helst upp till 20 år. Beslutsunderlaget kan i materiella avseenden te sig nästan hur som helst, förutsatt att beslutet är formellt klätt i de former och med de lokutioner som anges i LVU. Det är ytterst anmärkningsvärt att en politiker i en kommunal nämnd kan göra så med hjälp av polis utan att behöva hålla sig till alla de rättsskyddsmekanismer som gäller i straff- och processrätten.

Ett tvångsomhändertagande av ett barn är minst lika ingripande i den personliga fri- och säkerheten förutom intrånget i familjens rätt som att någon blir anhållen. När socialnämnden eller dess ordförande har beslutat om omedelbart tvångsomhändertagande, så skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka räknat från den dagen då beslutet fattades. Länsrätten skall sedan fatta sitt beslut så snart det kan ske, dvs. om det inte finns synnerliga hinder, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Det kan alltså förflyta närmare 14 dagar eller mera innan rättens beslut föreligger. I straffprocessen gäller dock betydligt kortare tidsfrister, som att en anhållen har rätt att inom fyra dagar (oftast mycket kortare tid som 24 eller 48 timmar) få bli hörd av en domare, som genast kan släppa vederbörande fri eller låta häkta honom (artikel 5(3)). Rättsskyddet för barn och föräldrar är undermåligt i det initiala skeendet hos socialförvaltningen innan fallet slutligen avgörs av domstol. Även om det omedelbara omhändertagandet undanröjs i länsrätten, har ofta stor skada redan åstadkommits – ibland av irreparabel karaktär. Därför krävs det effektiva rättsäkerhetsmekanismer redan på det initiala stadiet hos socialförvaltningen. När således tillräckliga rättsskyddsmekanismer inte existerar hos socialförvaltning och socialnämnd, blir länsrättens roll än mer betydelsefull för att garantera ett visst mått av rättssäkerhet.

När ärendet kommit till länsrätten, kunde man förledas att tro att det vore fråga om ”plain-sailing” under ”lagarna och regeringsformen” med ett fullödigt iakttagande av artikel 6 i EKMR. Emellertid finns det även här en mängd underliga förhållanden. Partsförhållandena blir i länsrätten något märkliga. Socialförvaltningen, en myndighet som skall handla ex officio, intar ofta en attityd som vore förvaltningen part i målet och avsåg att ”vinna” det till varje pris. Motparten blir endera eller båda föräldrarna eller till och med barnets särskilda ombud. Ibland kan förvaltningen tillsammans med den ena föräldern stå mot den andra föräldern och barnets ombud.

Även beviskrav och bevisbörda skiljer sig från straffprocessen. Bevisbördan är omkastad så att föräldrarna skall bevisa bortom allt tvivel att de är lämpliga föräldrar, dvs. i första hand att det inte är som förvaltningen påstår. Här krävs det egentligen att föräldrarna gör en egen utredning, vilket knappast är det lättaste. Under sådana omständigheter föreligger inte equality of arms. Detta i ett läge, då länsrätten redan läst förvaltningens utredning och redan kan ha tagit ställning i sak. Det mest uppseendeväckande draget hos länsrätterna är deras uppenbara osjälvständighet. Oftast så är det så att dessa accepterar vad socialförvaltningen påstår utan en närmare kritisk granskning eller ifrågasättande av både omständigheterna och de formella beslutens riktighet. Några egentliga domskäl förekommer inte så ofta, då de få som finns mer eller mindre blott är kopierade från förvaltningens material för underställningen av beslutet om tvångsomhändertagandet. Enligt artikel 6(1) EKMR så måste en domstol göra det klart för parterna att denna har tagit ställning till deras yrkanden m.m., och det skall klart framgå varför parts argument inte kunde vinna gillande. Detta är synnerligen viktigt, när en dom kan överklagas. Här är det ju fråga om kammarrätten.

Många mål går vidare till kammarrätten, och enligt 40§ LVU får ett beslut från kammarrätten omedelbar verkan. Här förekommer det att socialförvaltningar inte omedelbart efterkommer kammarrättens dom utan till och med öppet obstruerar rättens beslut. Ibland återstår det endast att till slut gå vidare till Strasbourgdomstolen. Om klaganden där har fått ”prövningstillstånd”, brukar svenska staten genast skynda till, representerat av utrikesdepartementet, och erbjuda förlikning till ett modest belopp för liden skada.


Materiella aspekter

När det gäller de materiella kriterierna för ingripanden (2 och 3§§ LVU), vilka förlorar sig i 6§, lyder denna förra:

”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Lag (2003:406).”

Även denna paragraf medger ett uppenbart och vidsträckt godtycke från socialförvaltningens sida, något som alltså inte kan accepteras ur EKMR:s synpunkt (artikel . Fysisk misshandel är knappast något som är svårt att fastställa; även otillbörligt utnyttjande hör till det som fysiskt kan iakttagas. Svårare kan det vara att etablera brister i omsorgen, om det inte är fråga om uppenbar vanvård. Psykisk misshandel låter sig dock inte fastställas så lätt. Bedömningarna görs här ofta av personal från socialförvaltningarna, där sådan personal inte har den kompetens som erfordras för att alls tillhandahålla psykiatriska utlåtanden, t.ex. en fritidspedagog eller socialsekreterare. Uttrycket ”något annat förhållande i hemmet” lämpar sig, som sagts ovan, särskilt väl för rent godtycke. De grunder som finns i 3§ torde dock vara mindre problematiska, då det där rör sig om missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller socialt nedbrytande beteende, t.ex. prostitution.


Några slutsatser

Det är inte acceptabelt i en rättsstat att politiker i socialnämnden eller en ensam sådan på föredragning av socialtjänstemän kan tvångsomhänderta alla personer från nyfödda spädbarn till dem som ännu inte fyllt 20 år. En anständig rättssäkerhetsnivå vid tvångsomhändertaganden av barn kräver en annan och bättre ordning. Hela processen vid socialförvaltningen saknar dessutom rättslig styrsel, dels p.g.a. avsaknaden av lämpligt utbildad personal och brister i organisationen, dels p.g.a. den fluffigt vidlyftiga lagtexten i LVU. Den osjälvständiga roll som länsrätterna spelar är oförenlig med de krav som ställs på en domstol enligt artikel 6(1) EKMR. Tekniskt sett kan flera lösningar tänkas, men det viktigaste är att systemet snarast ändras radikalt. Här är det viktigt att skilja mellan akuta fall, då det gäller att rädda liv och alla andra, där samma brådska inte råder. I de förra kan tänkas ett slags jourdomstol, och för de senare att socialförvaltningen får göra en framställan till länsrätten ungefär som åklagare gör till tingsrätten. Därutöver behöver socionomutbildningen tillföras att kraftigt inslag av juridiska studier. Även en uppstramning på polisens sida är nödvändig, så att denna inte endast bereder sig tillträde till folks hem i kraft av uniformen vid samverkan med socialtjänstemän. Här gäller det att hålla på de föreskrivna formaliteterna enligt polislagen och polisförordningen, vilka syftar till att upprätthålla rättssäkerheten. Ett visst mått av självständighet från polisens sida krävs också, t.ex. vid verkställighet av beslut från en socialförvaltning.

*


  

  
Redd Våre Barn
13. juni 2006



Ei spade vert aldri ei sylvskei

Av Margaret Hennum
Brandal


• • •
Artikkelen har tidligere stått på trykk i Vikebladet, rundt desember 2007. Den er gjengitt her med forfatterens velvillige samtykke.
• • •


”Om vi ikkje kallar ei spade ei spade, vert der inga utvikling, inga rørsle”, seier Anna Sharogradskaya frå kontoret sitt i St. Petersburg. I 15 år har ho gjeve journalistar og folkevalde kunnskap om korleis syne seg kritiske til den sitjande makta.

Gorbatjov ga mange von om eit demokratisk Russland som skulle kome, ei omstilling som òg ga von om endring av omgongen med makthavarane. Anna Sharogradskaya vart direktør for Regionalt presseinstitutt i St. Petersburg, og gjekk laus på oppgåva som skulle endre aviser og film.

Ei anna Anna, Anna Politkovskaya, vart drepa i fjor, og fekk same lagnad som omlag 200 andre kritiske journalistar i Russland siste 15 åra. For Russland fekk inga leiing som tolde slike røyster; dei fekk Vladimir Putin. Ifylgje Anna S ein sårbar og korrupt mann, leiar for eit regime som utøver press, trugsmål, utfrysing og drap overfor den kritiske, og gjev trygge, feite posisjonar og stor velstand til den tilpasningsdyktige. På spørsmål om ho ikkje er redd, svarar Anna at det finst verre ting enn å vere redd, nemleg det å vere likesæl eller tilpasse seg.

For få år sidan fekk ein norsk journalist kjennskap til opplysningar som ikkje var meint for ålmenta; lagnaden til ei mengd jødar som vart sende frå Noreg til utryddingsleirane i Tyskland under siste verdskrigen. Dei få som kom heim, hadde ingen heim lenger. Den norske stat hadde selt hus og innbu. Lydige tenestemenn gjekk straks inn i dei forletne heimane med papir og blyant. Ryddige og bodføre byråkratar noterte absolutt alt av lausøyre, og gjorde statskassa rikare. Desse lydige, gav journalisten nemninga kontorbødlar.

Filosofen Hannah Arendt skriv om, med den lydige byråkraten Adolf Eichmann som døme, kva fylgjer lojalitet og lydnad til konforme system kan få når menneske ikkje tenkjer sjølv. Dei låke fylgjene av lojaliteten er ofte banale, og den utførande eit naudsynt reiskap for maktmisbrukaren.

Russland har lita grense til Noreg, landet er større og historia anleis. Men der bur menneske som oss, med dei same reksjonane på lygn: misnøye og sinne, og med dei same reaksjonane på sanning: godhug og glede. I Noreg, nyleg nemnt som det mest korrupte landet i vest-Europa, er maktmisbruken den same ein kjenner frå Russland, men her stoppar ein oftast før drap. Fylgjene av maktmisbruken, kronisk utmatting og anna helseløyse gjev òg ro.

Maktmisbrukarar er ikkje alltid grøne på lèt, og dei har ikkje alltid synlege horn. Dei kan like gjerne framstå som charmante herremenn og ømme familiefedre. Medan spinnesida ofte får spunne rundt seg eit nett av omsut som den sjølvvalde offerrolla deira appelerer til.

Der er ingen balanse i makt, under noko styresett, mellom makthavarar og enkeltindivid. Til å tryggje folkestyret vårt treng vi den 4. statsmakta, som i tillegg til å rydde rom for dei skriveføre, sjølve lyt drive uavhengig, kritisk journalistikk!

For, ”If we do not call a spade a spade, again there is no developmenet, no change.”


  

  
Redd Våre Barn
12. juni 2008


Treng vi vern mot barnevernet?

Av Margaret Hennum,
helsesyster og pediatrisk sjukepleiar


• • • • •
Artikkelen har vært trykket i Synnmørsposten som kronikk den 28. mai 2008. Den er med noen små endringer gjengitt her, med forfatterens velvillige tillatelse.
• • • • •


Barnevern

9. november i haust omtala Sunnmørsposten ei barnevernsak i Ulsteinvik. Avisa hadde intervjua anestesisjukepleiar og bestemor Berit Aarset. Berit Aarset gav i haust ut boka Maktovergrep og justismord. Boka er den einaste i sitt slag som inneheld alle sakspapir frå prosessen som førde til omsorgsovertaking. Boka talar for seg sjølv; og historia ho fortel er hjarterå. Men det er òg rått å møte menneskesynet eg anar har bana veg for desse handlingane. Eit menneskesyn som står i sterk motsetnad til det eg har lært skal vere styrande i profesjonell omgong med menneske.


Omsorgsevne

På pultane til sosialhøgskulestudentane ligg ei doktoravhandling av sosionomen Kari Killèn, kalla Omsorgssvikt og barnemishandling - ei kasusanalyse, frå 1988. Etter studie av berre 17 born, utvikla ho metodar for å fastsetje omsorgsevna til foreldre. Her tek ho omsyn til m.a. personlegdom, sjølvkjensle, modning, tidlegare kontakt med barnevernet (BV), komplikasjonar i svangerskapet, rusproblem, psykisk helse i fortid og notid. Ho deler ut poeng, og summen av desse skal setje BV-arbeidaren i stand til å vurdere om barnet treng omsorga deira.

Avhandlinga la grunnsteinen til ei enorm utbyggjing av BV i Norden, og nokre år seinare auka løyvingane til dei frå 50 til 500 millionar kroner i Noreg. Målgruppa for BV vart utvida frå å gjelde born utsette for overgrep og grov vanskjøtsel, til alle BV meinte leid under omsorgssvikt eller stod i fare for å kunne oppleve omsorgssvikt i framtida!


Beskrive, diagnostisere og behandle

Killèn slær fast at det er BV som skal beskrive, diagnostisere og behandle. Ho er skeptisk til at born vert viste til barne- og ungdomspsykiatrien og PP-tenesta, og der få den ufaglege behandlinga som behandling i samarbeid med foreldre må føre til! For foreldre har etter hennar røynsle manglande innsikt, dei er ofte aggressive (særleg etter at BV har tekje frå dei borna) og dei har ofte motvilje til samarbeid med BV, noko som er sterkt diskvalifiserande for å få att eller behalde omsorga for eigne born.


Kvart fjerde barn?

For få år sidan var Kari Killèn referert i Lindesnes Avis. På eit tverrfagleg kurs for offentleg tilsette, hadde ho hevda at 25 % av norske born vart utsette for overgrep og vanskjøtsel. Reknar vi like mange utsette for ulike grader av omsorgssvikt eller mogleg framtidig omsorgssvikt, har målgruppa for BV nærma seg halvparten av borna i Noreg!

Med gru les eg avsluttingsorda i ei av lærebøkene til Killèn. Her fortel ho studentane at dei foreldra som ikkje er i stand til å gje borna sine god nok omsorg, sjeldan er i stand til å syrgje samanhengande over tap av barnet sitt over tid! Det er desse studentane som ferdig utdanna får posisjonar og makt i i barnevernet i Noreg til å omplassere mellom ein fjerdedel til halvparten av borna våre!

Arbeid i 25 år på avdeling for fortidleg fødde og sjuke nyfødde, har gjort meg kjend med omsorgsovertaking som problemstilling. Vi veit at det finst foreldre som er so tyngde av livet, at dei lyt overlate omsorga for barnet sitt til det offentlege for kortare eller lengre tid.


Må møtast med respekt

For å kunne yte omsorg lyt vi møte menneske med respekt. Ved senga eller kuvøsa til eit fortidleg fødd og sjukt barn er det viktig å kjenne rolla si. Det er mor og far som er dei viktigaste omsorgspersonane. Visst er helsepersonalet livsviktige støttespelarar. Men foreldra er òg livsviktige, og det er dei som i tillegg skal knyte band som skal tryggje ei god fysisk og psykisk utvikling hjå barnet. Vi møter her foreldre i sjokk og langvarig krise. Om vi ikkje tolkar observasjonane i lys av dette, er vi ikkje lenger gode støttespelarar men farlege og amatørmessige angjevarar!

I utdanninga i barnesjukepleie vart det lagd stor vekt på at ein lyt kjenne det friske barnet for å kunne skjøne kva som er sjukt/avvik. Eg synest ikkje BV i Ulstein viser slik kunnskap.


Mødreheimar

Barnevernet har som eitt av hjelpetiltaka opphald på mødreheimar. Under helsesysterutdanninga hadde vi praksis i ein slik heim. Eg hugsar godt dei unge mødrene, men kanskje best spedborna. Enkelte av dei bar preg av grov vanskjøtsel og enda i fosterheim. Men før eit slikt dramatisk vedtak, var dei tilsette der med støtte og råd og hjelp for både mor og barn. Med bruk av dei kjende pedagogiske prinsippa at tryggleik er føresetnad for god læring, bar opphaldet ofte frukt. Eg såg ingen av borna fare ille; mødreheimen tok ansvaret sitt alvorleg.

Med.lic. og jurist Siv Westerberg hevdar at om lag 90 % av omsorgsovertakingane i Sverige er grunnlause. Advokat Sverre Kvilhaug hevdar at i Noreg gjeld dette i om lag 80 % av tilfella.


Eigne normer

I lukka fagmiljø er faren stor for at ein utviklar andre normer enn dei som gjeld i samfunnet elles. Fyrst etter at svært mange er råka, vert dette kjent, og storsamfunnet byrjar å reagere. For BV sin del, har dei i mange år vore utsette for ramsalt kritikk for å ha tekje frå foreldre omsorga for borna. I den aktuelle saka i Ulstein, har ho som BV fann uverdig som mor, dysleksi. Kanskje nærmar vi oss tida for rettsoppgjer og erstatningskrav ogso for desse; slik vi har sett etter statlege overgrep mot andre stigmatiserte grupper i samfunnet; grupper som vart forakta fordi dei vart rekna som svake, og funne trugande fordi dei var anleis, og som samtida ikkje fann verdige til foreldrerolla.


Treng folkeleg innsyn

Mange land, ogso vårt, har ei historie som viser at det er tvingande naudsynt med folkeleg innsyn i både fagmiljø og statsmakt. Framleis lever mange av dei taterborna som vart fjerna med makt, og ofte utan heimel, frå foreldra. Vi har mange av dei ogso her i vår del av landet, og framleis vert det fremja krav om erstatning for øydelagd barndom og øydelagt liv. Og i avisene les vi at statssjefen i Australia nett har bede aborginarane om orsaking for at 10 til 30 % av borna deira vart røva frå foreldra over ei periode på 60 år. Barnerova slutta i 1970, og det tok nærare 40 år før staten var mann til å sjå foreldre og born i augo. Vi er enno ein gong minte på at det som er fagleg og politisk korrekt i ei tid, kan verte rekna som overgrep i ei anna.

Dei fleste som barnevernet gjer urett imot, har nok med å klare å leve med uretten. I den aktuelle saka i Ulstein har varslaren frå klientsida klart det unike å fortelje om den grove omsorgssvikten barnevernet utsette denne sunne vesle jenta for etter at dei brutalt skilde henne frå mor si, i bokform. Historia har rysta lokalsamfunnet.

Trengande born treng eit fungerande og omsorgsfullt barnevern. Difor gjev denne boka verdfull kunnskap for dei i helsevesenet som samarbeider med barnevernet, særleg jordmødre og helsesystre. Varslaren, som formidlar alle dokument i saka, fortel ei historie som barnevernet i Ulstein ikkje kan leve med!

  

  
Redd Barna Våre
20 januar 2008



Nis Petersen in memoriam
En forsinket fødselsdagshilsen

Af Else Sommer


Da digteren Nis Petersen var et år, blev hans far sindssyg.
Da han var 2 døde hans mor fra tvillingerne Nis og Emma og lillebror Carl.

Børnene kom til bedstemoderen, der drev et missionsk pensionat.
Bedstemoderen var venlig og kærlig, men yndede ikke kropskontakt.Det kneb vel også med tiden.

Det må også have været noget af en tjans at arve 3 blebørn på en gang og skaffe føden til dem alle.

Drengens behov for varme og fysisk omsorg er åbenbart ikke blevet tilgodeset, for angst og higen efter kærlighed blev hans livs følgesvend. Når han mødte kærligheden, kunne han ikke rumme den.

Sådan går det nemt anbragte børn, der fratages forældres kærlighed.
Ved siden af kom hans dårlige samvittighed over ikke at kunne elske bedste, der sled så hårdt for dem alle, men havde for lidt tid til kærtegn. Det kommer til udtryk i digtet

STØV
Jeg har eengang kendt en hånd, som nu forlængst er død.
- stiv var den , krum var den, hård og ru og rød
- det var den, jeg kasted vrag på, denne skønne, magre hånd
før de skiltes støv til støvet, ånd til livets væld af ånd;
men jeg gav jo, å så gerne, et af livets bitre år,
hvis den eengang måtte stryge som et kærtegn i mit hår.

•

OG EN LILLE HILSEN TIL BØRNEVÆRNET, der fylder 103 i år:

FORLAD OS VOR SKYLD
Forlad os vor skyld for hver drøm, vi har dræbt
i barnets uskyldige sind.
Forlad os hver drøm, vi har tankeløst slæbt
ud i kulden og hverdagens vind.

Man tramper sin vej og er voksen og dum
og tramper små drømme ihjel.
Men barnets bebrejdelse, sløret og stum,
gør ondt i vor ribbede sjæl.


Gid det var så vel. I så fald fandt de sig måske et andet job.
Vi, som har ondt af de misrøgtede børn, er magtesløse.

  

  
Redd Barna Våre
9 januar 2008


Familjehemmen behöver stöd?

Av Birgitta Hellwig, matematiker, Aachen, Tyskland

•••
Artikkelen har tidligere vært publisert på nkmr's nettsider. Den ble avslått publisert av Göteborgs Posten (GP).
•••


I GP den 27 december 2001 finns en debattartikel med rubriken "Familiehemmen behöver stöd". Den är skriven av en riksdagsledamot och en socionom / familjehemssekreterare. I artikeln föreslås bland annat att familjehemmen borde få mer pengar i betalning.

Artikelförfattarna använder sig genomgående av de nysvenska orden "familjehem" och "familjehemsföräldrar". När de mer korrekta orden "fosterhem" och "fosterföräldrar" på goda grunder fått dålig klang i allmänhetens öron beslöt sig ju svenska myndigheter för att byta namn på företeelsen i ett försök att blanda bort korten och bättra på fosterföräldrars med rätta skamfilade rykte.

Vad det handlar om är att barn, ofta helt utan tvingande skäl, av svenska myndigheter genom ett tvångsomhändertagande förvägras rätten att växa upp hos sin egen familj. Ej sällan tillgriper socialmyndigheten fysiskt våld när den förflyttar barnet från dess föräldrahem till ett "familjehem".

??De här "familjehemsföräldrarna" har nästan alltid tagit fosterbarnet enbart för att tjäna pengar på barnet. I motsats till vad de här ovan nämnda artikelförfattarna tror är det nämligen i Sverige oerhört ekonomiskt lönsamt att ta emot fosterbarn i sitt hem.

Det lägsta beloppet som betalas är 7000 – 8000 kronor per barn och månad varav ungefär hälften av beloppet är skattefritt. Hur många vanliga svenska barnfamiljer har sådana belopp att spendera på varje barn i familjen varje månad? Därtill kommer att många fosterfamiljer "förhandlat" sig till betydligt högre, ibland mångdubbelt högre, belopp per barn och månad. Och ofta lyckats med detta under grumliga påståenden om att barnet (oftast helt normala barn innan de tvångsplacerades i "familjehem") är "handikappat" eller "särskilt arbetskrävande".

Ett grundläggande fel i den här tvivelaktiga fosterbarnsverksamheten är istället att "familjehemmen" är alldeles för högt betalda. Vilka "familjehemsföräldrar" vill bli av med en extrainkomst på etthundratusen eller flera hundratusen kronor om året? För denna extrainkomst försvinner ju om tvångsvården upphör och barnet flyttar hem till sina egna föräldrar. Så då tillgriper "familjehemsföräldrarna" vilka fula knep som helst. "Familjehemsföräldrarna" skrämmer barnet med att barnets biologiska föräldrar är sjuka och farliga människor. Oftast helt grundlösa påståenden eftersom flertalet fosterbarns biologiska föräldrar är helt vanliga människor. Inte alls knarkare eller alkoholister eller kriminella. De har bara haft oturen att stöta sig med en socialsekreterare. Som i sin frustration hämnats genom att se till att barnen blir tvångsomhändertagna.

Men det lilla barnet tror på "familjehemsföräldrarnas" skrämselpropaganda. Och sedan kan "familjehemsföräldrarna" meddela att fosterbarnet vill absolut inte träffa sina föräldrar och absolut inte flytta hem till sina föräldrar!

Jag är utlandssvensk sedan många år så nu undrar Ni kanske hur jag kan känna till det här. Någon kanske tror att jag talar om Sverige för femtio år sedan. Nej då, jag talar om dagens Sverige. Jag är visserligen bosatt utomlands sedan många år. Men jag besöker Sverige ofta och regelbundet och jag läser svenska tidningar.

Och framför allt: Jag har personligen engagerat mig för ett antal svenska föräldrar, som anfört klagomål i Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Klagat dit för att Sverige berövat dem deras barn genom ett tvångsomhändertagande. Sverige har ju dömts ett antal gånger i Europadomstolen för kränkningar av mänskliga rättigheter just för det sätt på vilket denna tvångsplacering av barn skett. Nämligen i "familjehem", i vilka barnen i stor utsträckning förvägrats kontakt med sina biologiska föräldrar.

Jag har personligen lärt känna dessa föräldrar. Och även personligen träffat barnen i den mån dessa barn fått återvända till sina egna föräldrar sedan tvångsvården upphört. Jag har omsorgsfullt lyssnat till berättelser från barn som lyckats komma ur det helvete, som tiden i "familjehem" inneburit för barnet.

Dessa barn och deras föräldrar ger en helt annan bild av svenska "familjehem" än den skönmålning som riksdagsledamoten och socionomen ger i sin debattartikel. Av de här barnens och deras föräldrars berättelser framgår att i många "familjehem" får fosterbarnen inte ens sina mest grundläggande behov av mat, kläder, regelbunden skolgång och läkarvård vid sjukdom tillgodosedda. Många av barnen har på ett helt otillbörligt sätt utnyttjats som arbetskraft i "familjehemmets" hushåll eller jordbruk. Fysiska bestraffningar av olika slag tycks förekomma mycket ofta i "familjehemmen". Allt utan att socialmyndigheten ingriper. För när barnen eller deras föräldrar till socialvårdstjänstemännen framför klagomål på förhållandena i "familjehemmet" viftas deras klagomål bara bort såsom helt ogrundade. Och framför allt antecknas klagomålen inte i socialmyndighetens akter. Barn och föräldrar, som klagar över att barnet agas av "familjehemsföräldrarna", får av socialsekreteraren besked att "man måste ha kroppskontakt med den man uppfostrar". Och föräldrar, som klagar över att deras lilla barn står still i vikt i "familjehemmet" (för att det inte får tillräckligt med mat!), får av socialvården det helt felaktiga beskedet att "det är normalt att barn ibland inte ökar i vikt".

Och i samtliga fall jag haft kontakt med har fosterföräldrarna på allt sätt saboterat barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och syskon. Och dessvärre i många fall lyckats därmed nästan helt bryta barnets band med sin egen familj.

När de drabbade föräldrarna försöker vända sig till någon politiker och vädja om hjälp får de regelbundet svaret att vederbörande "inte kan blanda sig i enskilda fall".

Så nyssnämnda kan förklara artikelförfattarnas massiva okunnighet om den grymma verkligheten i den svenska "fosterbarns-businessen". Om man inte lyssnar på offren för en verksamhet, utan bara lyssnar på den som tjänar pengar på verksamheten, alltså "familjehemsföräldrarna", så får man ingen korrekt bild av verkligheten.

Men åtminstone kunde socionomen och riksdagsledamoten besvära sig med att studera statistiska uppgifter om hur det går i vuxen ålder för barn, som växer upp i fosterhem. Statistiken visar att de har ökad sjuklighet, ökad dödlighet, sämre social anpassning och lägre skolutbildning än genomsnittet av den svenska befolkningen. Och det finns en undersökning som visar att barn, som hotats av fosterhemsplacering, men där denna aldrig verkställts (alltså fått stanna hos sina enligt socialmyndigheten "dåliga" biologiska föräldrar) har bättre social anpassning som vuxna än de barn har som togs till "familjehem"!

Och statistiken visar entydigt att risken för ett barn att utsättas för misshandel och sexuella övergrepp är mångdubbelt större för ett fosterbarn än för ett barn som bor hos sina egna föräldrar.

Och statistiken visar att hälften av alla "familjehemsplaceringar" i Sverige havererar. Till exempel genom att "familjehemsföräldrarna" avsäger sig att ha kvar fosterbarnet. Eller att fosterbarnet upprepade gånger flyr från "familjehemmet" hem till sina egna föräldrar. Och socialvården till slut tröttnar på att gång på gång återföra barnet till “familjehemmet” med användande av polisvåld.

Avslutningsvis vill jag påtala följande. Om det verkligen vore så att "familjehemmen" vore så dåligt betalda, varför sekretessbelägger då socialmyndigheten vilken ekonomisk ersättning ett enskilt "familjehem" får? I Sverige finns ju en offentlighetsprincip, som gör att varje svensk har rätt att från myndigheterna få besked om vad varje stats- eller kommunalanställd eller uppdragstagare har i lön eller ersättning för sitt arbete eller uppdrag. En viktig rättssäkerhetsprincip för att förhindra att oskäliga ersättningar utbetalas. Men här är "familjehemsföräldrar" ett undantag. De får sin ersättning från kommunen, men beloppet är sekretessbelagt. Är det inte sekretessbelagt just för att om den svenska allmänheten fick veta vilka oskäligt höga summor vissa "familjehem" får i ersättning skulle det bli mycket högljudda protester mot den här affärsverksamheten?

  

  
Redd Barna Våre
7 jenuar 2008


En utlandssvensks syn på frågan om
onödiga tvångsomhändertaganden av barn i Sverige

Av Birgitta Hellwig, Tyskland

*****
Holdt som foredrag ved
Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter (NKMR)
Symposium i Göteborg 12 juni 1998
over temaet "Onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna".

Foredraget er tidligere publisert som artikkel på nkmr's nettsider. Det er trykket her med forfatterens velvillige tillatelse.

*

Jag har blivit ombedd, att som utlandssvensk berätta om hur man i mitt andra hemland Tyskland ser på de svenska tvångsomhändertagandena av barn.

Som Ni säkert alla ser är jag tvillingsyster till Siv Westerberg och brukar vara med som hennes assistent när hon har förhandlingar vid Europadomstolen i Strasbourg om svenska tvångsomhändertaganden av barn. Men jag påpekar att jag själv inte är jurist utan matematiker.

Jag är bosatt i Tyskland sedan 37 år; min man är tysk.

Nu är det ju så, att när mänskliga rättigheter kränks i ett land och det är ju vad som sker i Sverige i mänga fall av onödiga tvångsomhändertaganden av barn, så är det ytterst viktigt att man utomlands får veta om detta; man skall inte i andra länder kunna säga: "Vi visste inget om detta, vi kunde inte ana att sådant sker i ett kulturland.." Så jag har tagit för vana att i Tyskland så fort tillfälle ges berätta om de svenska tvångsomhändertagandena av barn. Och tillfälle ges ju ganska lätt; vänner och bekanta frågar t.ex. varför jag så ofta reser till Strasbourg och, vad jag gör där, etc.

Nu är det ju så att de flesta tyskar hyser en mycket stor beundran för Sverige. Så när de hör om dessa rättsövergrepp i Sverige, så är de flesta tyskar oerhört förvånade och säger: "Kan detta verkligen vara sant; jag har alltid trott att Sverige är en mönsterdemokrati och en förebild för andra länder vad beträffar mänskliga rättigheter." Och sedan tillägger de ofta tvivlande: "Men det är väl säkert något fel på dessa föräldrar eftersom man tar ifrån dem barnen." Jag blir alltså ofta helt enkelt inte trodd.

Men nu har Siv bl.a. ett barnomhändertagandefall, som gäller en lantbrukarfamilj i Värmland, där fadern är av tysk härkomst. Siv skrev för några år sedan en artikel om detta fall i den ansedda tyska veckotidskriften "die Zeit". Jag tog då och framställde kopior av den artikeln och delade ut till tyska vänner och bekanta.

Och då blev jag plötsligt trodd. När det gällde en tysk familj kunde man tydligen på ett helt annat sätt identifiera sig med fallet och förstå att här skedde verkligen rättsövergrepp.

Och hur reagerar utlandssvenskarna i Tyskland, när man berättar om tvångsomhändertaganden av barn i Sverige?

Jag kan berätta, att jag i min hemstad Aachen är med i en grupp av ett tjugotal svenskar, som brukar ha en informell svenskträff en gång i månaden. Gruppen består dels av svenska kvinnor som är gifta med tyska män; dels av svenska par, där männen arbetar för svenska företag i Tyskland. När jag vid dessa svenskträffar berättar om tvångsomhändertagande av barn i Sverige, hur reageras det då? Vad beträffar svenskorna som är gifta med tyska män så är de ju helt integrerade i det tyska samhället men håller i allmänhet fortfarande mycket livlig kontakt med Sverige och besöker ofta Sverige. De har alltså de allra bästa förutsättningar att göra jämförelser mellan Sverige och Tyskland. Och de är inte alls förvånade när jag berättar om rättsövergreppen vid tvångsomhändertaganden av barn i Sverige. Dom tycks alla vara väl medvetna om att Sverige inte är en rättsstat. Och den andra gruppen alltså svenskar som arbetar för svenska företag i Tyskland, hur reagerar dem när man börjar tala om de här rättsövergreppen i Sverige? Ja, i allmänhet byter dom väldigt kvickt samtalsämne. Man far väl förmoda att de av sina företag är ålagda att inte tala illa om Sverige utomlands.

Och nu till den andra frågan man bett mig berätta om, nämligen: sker liknande rättsövergrepp i Tyskland på det här området? Ja, här hämtar jag mina informationer framför allt från tidskriften "der Spiegel" en tidskrift, som har en utomordentligt god, orädd, undersökande journalistik, som på ett seriöst sätt undersöker missförhållanden i in- och utland. Det är verkligen skada att det inte finns någon motsvarande sådan tidskrift i Sverige. Det var ju för övrigt "der Spiegel" som i en stort uppslagen artikel först gjorde världen uppmärksam på de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige och för denna verksamhet myntade ordet "Kinder-Gulag."

Men som det ofta har varit, så vad som händer på det sociala området i Sverige - på gott och ont - det upprepas mycket ofta ett tiotal år senare i Tyskland.

Och återigen var "der Spiegel" den första att uppmärksamma detta. "Der Spiegel" producerar numera också TV-program och i en serie TV-program visades ett antal barnomhändertaganden i Tyskland, som skedde helt enligt svenskt mönster. T.ex. följande: Några förskollärare har varit på kurs om incest. När de kommer tillbaka börjar de fråga ut barnen i sin grupp, håller demonstrationer på dockor med könsorgan etc. etc. Och efter tillräckligt många sådana demonstrationer och försåtliga frågor så börjar även barn, som aldrig har varit utsatta för incest ge fantasifulla skildringar av övergrepp från föräldrarnas sida. Flera av barnen tvångsomhändertages och placeras i fosterhem och all kontakt mellan föräldrar och barn bryts. Föräldrarna åtalas, men blir efter år av processande frikända. Men barnen far de inte tillbaka. De påstås ha rotat sig i fosterhemmen och ej vilja träffa sina föräldrar.

Och de skyhöga fosterbarnsersättningarna tycks också ha spritt sig till Tyskland. Nyligen hörde jag i bekantskapskretsen om en kvinnlig socialarbetare, som väntar sitt andra barn och som sagt att nu skall hon sluta sitt jobb och i stället ta ett fosterbarn. För om hon som utbildad socialarbetare, tar ett fosterbarn med som det heter "särskilda behov", så får hon i fosterbarnsersättning precis lika mycket som hon har i lön som socialarbetare, och så kan hon vara hemma hos sina egna barn. Så oseden, att fosterbarnen blir försörjningsobjekt för kvinnor, som vill vara hemma hos sina egna barn har brett ut sig även i Tyskland.

  

  
Redd Barna Våre
17. desember 2007


Barnevernets asyl

Av Åge Simonsen, Bergen

***
Artikkelen ble første gang publisert i Bergensavisen (BA) 11. juni 1995. Forholdene på mødrehjem er ifølge hva forskjellige beboere kan berette, ikke bedret siden da, og artikkelen er derfor dessverre like aktuell.
***


Da den nye barnevernloven ble vedtatt i 1992, ble kravene til omsorgsovertakelse skjerpet. Etter den nye loven skal alle andre mulighter (hjelpetiltak etc) være prøvet før et barn blir fjernet fra sine foreldre. Som en del av det forebyggende barnevernsarbeidet er det opprettet en rekke mødrehjem, hvor vanskeligstilte mødre skal hjelpes til å kunne ta vare på sine barn.

I flere barnevernsaker er det fremført som argument for omsorgsovertakelse at mødre, trass i opphold på en slik institusjon, ikke har vist seg egnet til å gi barnet den nødvendige omsorg. Oppholdet på mødrehjemmet – som i utgangspunktet har vært frivillig – er altså blitt brukt mot mødrene. Men kan derfor reise spørsmål om disse institusjonene fungerer i forhold til intensjonen – å hjelpe flest mulig til selv å ta vare på sine barn. Er det slik at disse mødrene er håpløst udugelige – eller er det institusjonen som, grunnet manglende kompetanse, vilje eller inngrodde normer og fordommer, ikke fungerer adekvat?

Det er ingen grunn til å betvile at beboerne på en slik institusjon er interessert i å gjøre det beste for sine barn, heller ikke at det her i en del av tilfellene dreier seg om personer med en traumatisk og vanskelig fortid. Disse personene har utstrakt behov for hjelp og støtte som styrker deres selvbilde.

*

På mødrehjemmene blir alle beboerne nøye overvåket og det skrives ukentlige rapporter som sendes barnevernet. Disse inneholder opplysninger om når man kommer og går, om man har stått opp til riktig tid, hvor ryddig man har det på rommet, om man virker trøtt eller opplagt, om man snakker mye eller lite til barnet når det stelles, om man virker passiv eller aktiv, om man er i godt eller dårlig humør, om man har sagt eller gitt uttrykk for tanker som ikke vurderes som bra etc. Alt etter de ansattes høyst subjektive vurderinger.

Beboerne klager på at de blir tiltalt på en måte som signaliserer at de ikke er å betrakte som voksne, selvstendige mennesker som kan foreta egne vurderinger. I så måte skiller ikke denne institusjonen seg ut fra andre offentlige institusjoner (sykehus, gamlehjem o.l.). Tiltaleformen synes å være sterkt institusjonalisert.

I en kontekst av overvåking og mobbing vil en ellers vennlig frase som "Sover barnet?" oppfattes som grov mistenkeliggjøring. Her stilles det spørsmål om hvorvidt man har overlatt barnet til seg selv, uten pass – det insinueres altså muligheten av en heller alvorlig tildragelse. Denne tiltaleformen vil bli oppfattet negativt og virke angstfremkallende. En stadig mistenkeliggjøring og trakassering av denne typen er åpenbart ikke egnet til å styrke offerets selvfølelse og selvtillit.

I dette systemet ligger flere problem i samme gate. Stadige påpekninger fra kontrollpersonen om bagatellmessige foreteelser (rotet rom o.l.) som denne etter sin subjektive vurdering mener ikke er helt tilfredsstillende, oppleves som trakasserende, umyndiggjørende og skremmende. Vanlige regler for personvern og ivaretaking av beboernes integritet oppheves og det skapes en stemning av frykt som over tid kan slå ut i angst og alvorlige psykiatriske traumer.

For mødre som kommer direkte fra et mishandlingsforhold er situasjonen desto verre. Den totale umyndiggjøringen, kontrollen, mistenkeliggjøringen og rapporteringen oppleves som en fortsettelse av den psykiske terroriseringen i et mishandlingsforhold, hvor kontroll og umyndiggjøring nettopp er viktige negative ingredienser.

På toppen av alt dette må mødrene leve under en kronisk trussel om å bli fratatt sine barn, noe de stadig vekk opplever skjer med deres medsøstre.

De presumptivt positive effektene av å oppholde seg i institusjonen (trygghet, hjelp og støtte) er underminert ved at mødre som har bedt om hjelp og avlasting blir vurdert som personer som "ikke klarer seg selv", og risikerer å få dette brukt mot seg i en senere barnevernsak. Alt dette skaper Orwell'ske tilstander, dvs. en atmosfære av frykt og terror, som gjør at egnede og dyktige omsorgspersoner ender opp som uegnede, knuste og psykisk nedslitte.

Flere beboere sier de tok imot tilbudet om opphold på mødrehjem fordi de fryktet at barnevernet ellers ville reise sak om omsorgsovertaking. Det er derfor grunn til å stille spørsmål ved frivilligheten av oppholdet. Videre er det grunn til å stille spørsmål ved om omfattende rapportering fra institusjonen til barnevernet er i overensstemmelse med lover og regler for personvern. Det kan også reises tvil om hvorvidt den totale umyndiggjøringen av beboerne på forsvarlig vis er hjemlet i norsk lov.

*

Mødre i en vanskelig livssituasjon har krav på hjelp. Spørsmålet er om barnevernet noen gang har vært villig til å yte denne hjelpen, eller om inngrodde vaner fra den gamle barnevernlovens tid – om at den enkleste løsningen er pistol, dvs å frata barnet dets foreldre – fremdeles rir norsk barnevern som en mare.

Mye tyder på at gamle fordommer mot vanskeligstilte mennesker fortsatt er utslagsgivende, og ligger til grunn for opprettholdelsen av mosegrodde, forhistoriske institusjonssystem. Det er grunn til å advare mødre mot å ta imot tilbud om plass på mødrehjem.

*
  
  

  
Redd Barna Våre
15 desember 2007


Barnevern i Danmark - om danske Borgerdebat


***
Ovenstående beretning om Borgerdebattens begynnelse er tidligere publisert på BarnasRett og NKMR, og er nå også publisert i sonen "Barnevern" på origo. Nå i 2007 er beretningen noen år gammel, BD har vært igjennom omkalfatringer, og ytterligere mange tusen innlegg er kommet til. Annelise Rasmussen er fortsatt dens redaktør, og mange debattanter har skrevet trofast i flere år og kjenner hverandre godt. BD fungerer nå også som debatt-nettsted som henvises til fra Kafka.
***


Om baggrunden for Borgerdebat fortæller redaktøren Annelise Rasmussen:

Borgerdebat startede på grundlag af en tragisk historie. Nemlig orkanen den 3. dec. 1999, hvor mine naboer mistede deres hus. Det offenliges hjælp til dem bestod i, at kommunen ville tvangsfjerne deres dengang 6 børn, nu 7. Så kunne forældrene flytte på vandrerhjem.

Jeg undrede mig naturligvis, kunne ikke forstå, det kunne være rigtigt, at de skulle igennem to tragedier oven i hinanden.

På det tidspunkt kendte jeg intet til tvangsfjernelsessystemet. Eller skulle jeg sige, tvangsfjernelsesindustrien? Men en bisidder kom ind i billedet, og jeg fik indblik i, hvad der egentlig foregår.

Så nu ved jeg pludselig en masse om tvangsfjernelser. Havde såmænd helst været foruden, da det ikke er andet end sorg og ulykke.

I forvejen havde vi en side, der blev redigeret af vores allesammens advokat, Holger Lindholt, men han døde desværre den 16. nov. 2000. Midt i en retssag.

Holger var de svages forkæmper. En advokat, man kun kunne have tillid til. Derfor mente jeg, det ville være synd, hvis siden skulle dø med ham. Så kom Borgerdebat op at stå, takket være Peter Wendelboe, der også havde været Holger Lindholts tekniske hjælper.

Jeg må indrømme, at siden har været en virkelig succes. Takket være flittige skribenter. Der er nu skrevet mere end 42.600 indlæg til debatten. Det er 14.200 pr. år eller 1.183 pr. måned... eller i gennemsnit ca. 40 om dagen. Tak til alle skribenterne. Det er bl.a. på grund af jeres vedholdenhed, at myndighederne i flere ulykkelige sager er blevet holdt til ilden, og at flere af dem nu er blevet løst til gavn for børn og forældre. Nogle af sagerne var opstået på grund af myndighedernes helt urimelige indgriben. I et enkelt tilfælde var kommunens magtmisbrug så voldsom, at sagen nu er sendt til Den Europæiske Menneskerettighedsdomstol, og Folketinget skal i løbet af foråret tage stilling til en lovændring på området, der skal forhindre, at en frustreret sagsbehandler i den kommunale socialforvaltning i fremtiden kan gennemføre og fastholde ubegrundede tvangsfjernelser .... en gang i mellem for at dække over egne og kollegers tidligere fejltagelser.

Hermed opfordrer jeg alle, der er kommet i klemme i systemet til at bruge siden. Det har vist sig at det kan betale sig!

Velkommen til!

Mvh
Annelise Rasmussen

  

  
Redd barna våre
26 november 2007



*****
National Child Rescue Organisation (NCRO) ("Nasjonal Organisasjon for Barne-redding") var en organisasjon som arbeidet mot uberettigede barnevernsaksjoner utført av sosialarbeidere i Storbritannia. NCRO ble drevet av Gerry Howard inntil for 8-10 år siden. Howard ga meg tillatelse til fritt å publisere annensteds NCROs egenproduserte artikler fra organisasjonens nettsted, både i original og i oversettelse.

Nedenstående artikkel har tidligere vært publisert både på engelsk og norsk på NKMR, som
Time wasting by a social worker
En sosialarbeider søler med tid

Marianne Haslev Skånland

*****


En sosialarbeider søler med tid

Fra arkivene til National Child Rescue Organisation, England


Utrolig, planlagt tidsspille fra en sosialarbeiders side!

Fru Humphries (vi har forandret hennes navn av åpenbare grunner) er en fraskilt dame med 3 barn, to døtre på 16 og 12 år og en gutt på 9. Da hun var 46 år gammel, giftet fru Humphries seg med en meget yngre mann på 24, og han flyttet inn hos familien. Omtrent 10 måneder senere kom fru Humphries en dag uventet hjem og oppdaget sin unge ektemann i seng med hennes 16 år gamle datter. Hun fikk ham omgående fjernet fra hjemmet.

Et par dager etter betror fru Humphries seg til en venn som er skolelærer, og da tar det bare noen timer før en sosialarbeider banker på hennes dør. Hun inviterer ham til å komme inn, lager en kopp kaffe, og forteller ham hva som er skjedd.

Dermed sier sosialarbeideren at han vil måtte komme tilbake for å "snakke de to yngre barna gjennom denne opplevelsen". Fru Humphries motsetter seg sterkt dette, fordi de yngre barna ikke vet om hendelsen og nettopp ikke bør informeres.

Sosialarbeideren, en mann i 50-årene, insisterer, og Mrs Humphries ber da NCRO (National Child Rescue Organisation = "Nasjonal Organisasjon for Barne-redding") om å gå inn i saken. En NCRO-representant avtaler å være til stede neste gang sosialarbeideren kommer. De to herrer møtes, og samtalen forløper som følger:

NCRO-representanten: "Hva har De til hensikt å gjøre?"

Sosialarbeideren: "Jeg må snakke barna gjennom erfaringen."

NCRO-representanten: "Men barna vet ikke om det. Hvorfor fortelle dem om det?"

Sosialarbeideren: "De må få vite at deres søster ble utsatt for et seksuelt overgrep og at det samme kunne hende med dem."

NCRO-representanten: "Men deres søster ble ikke utsatt for overgrep – hun var en villig partner og over den seksuelle lavalder. Forøvrig kan det ikke hende med de andre barna, for vedkommende mann bor ikke lenger i huset."

Sosialarbeideren: "Vel, det er det jeg må gjøre! Det er slik vi gjør tingene."

NCRO-representanten: "Og hvor lang tid skal alt dette ta?"

Sosialarbeideren: "Jeg må komme på besøk én gang i uken til de blir kjent med meg som onkel George – slik vil jeg vite at de har tillit til meg. Så må jeg fortelle dem det forsiktig, og så må jeg snakke dem igjennom det så de ikke blir bekymret!"

NCRO-representanten: "Så hvor lang tid alt i alt?"

Sosialarbeideren: "Det kan ta et par år."

NCRO-representanten: "Så De forteller meg altså at De akter å komme hit ukentlig for å fortelle de to barna noe de ikke behøver å vite ... og så skal De lære dem å ikke bekymre seg over det? Og De kan tenke Dem å komme her i huset hver uke i to år hvis nødvendig?"

Sosialarbeideren: "Som jeg sa, det er slik vi gjør tingene."

Som resultat av denne samtalen skrev NCRO til lederen for vedkommende sosialtjeneste og bad ham gripe inn. Lederen gjorde det, og telefonerte også NCRO for å takke for at man hadde gjort ham oppmerksom på denne "utrolige" saken. Sosialarbeideren ble ikke sett igjen i familien Humphries' hus.

Det er stor sannsynlighet for at, hvis NCRO ikke hadde gjort sosialtjenestens ledelse oppmerksom på saken, så ville en sosialarbeider ha kastet bort 200 timer eller mer - med å stelle til stor skade for to unge barn. Det er typisk at mange sosialarbeidere på akkurat en slik måte skaper seg arbeid som i realiteten ikke eksisterer, istedenfor å bruke sin tid til å hjelpe familier som virkelig trenger hjelp.

* *

  

  
Redd Barna Våre
13 november 2007


Hvem rammes af stress?

Af Else Sommer


Ifølge EU er en trediedel af Europas befolkning ramt af stress. For nogle livstruende, for andre sygdomsbefordrende.

Præstationssamfundet kræver stadig mere af den enkelte.
Er det så tilfældigt, hvem der rammes?

Nej, ingenlunde. Den, som i sin barndom har lært en hjælpeløs adfærd, er langt mere udsat end den selvstændige, som tror på egne evner. Under samme stessfaktor viser kvinder, der har haft en hård barndom, langt flere stresssymptomer end andre og var derved udsat for alvorlig risiko for varige helbredsskader (posttraumatiske stressforstyrrelser).

Hvem anser forskerne så for særligt belastede? Kvinder, der har været udsat for langvarig stress i barndommen, f.eks. i form af længere tids adskillelse fra forældrene eller seksuelle overgreb i længere tid, brutale fysiske afstraffelsesmetoder eller stærkt alkoholiserede eller sindslidende forældre.

Bemærk, at selve adskillelsen figurerer på linje med selv de værst tænkelige forældre.

Desværre er anbragte børn på ingen måde beskyttet mod de andre nævnte belastninger. På 80% af alle danske døgninstitutioner voldtages børn, uden nogen griber ind. Korporlig og psykisk afstraffelse er daglig kost. Drikfældighed og psykisk ustabilitet er på ingen måde diskvalificerende for pædagoger eller fosterforældre.

Forskerne foreslår langvarig psykologisk behandling til disse ofre for børneværnet. Med ondt skal ondt fordrives!

Hmmm. Kanske det var bedre og billigere at bortskaffe børneværnet?

*

Referanser

Gillespie, C.F & Nemeroff, C.B. (2007): Corticotropin-Releasing Factor and the Psychobiology on Early-Life Stress
Kvilhaug, Sverre (2005): Atskillelse barn og foreldre (Omtale her)